Han har träffat någon annan. Han vill att vi ska vara vänner.
*
Det är mitt på dagen och vi har inte sovit på ett dygn. Vi har druckit vodka med apelsinjuice i solskenet på hans framsida. Våra blickar har fastnat i den andres men jag har ryckt mig loss från hans stora ögon. Vi träffades på en klubb mindre än tjugofyra timmar tidigare. Ändå känns det självklart att sitta på hans soldränkta baksida tillsammans med honom och hans vänner, som om det är någonting vi alltid brukar göra.
Medan de andra sitter kvar därute går vi in till hans rum. Han ska visa mig någonting men jag kan inte längre minnas vad. Vi står bredvid varandra och jag tänker egentligen inte kyssa honom, när en låt plötsligt spelas som påminner mig om någon annan. Som sårat mig, gjort mig illa. Kanske är det därför jag lägger mina armar om honom. Tittar honom i ögonen utan att vika undan blicken. Och kysser honom. Som för att hämnas den andre, vilket är alldeles befängt eftersom han ändå aldrig skulle få veta, och säkert ändå inte skulle bry sig. Men för mig är det en seger. Jag står i ett sovrum och kysser någon annan än honom, och just den stunden finns det ingenting av mig som längtar efter honom. Ingen önskan om att det var hans läppar istället. Och det känns som en seger, som att jag brutit mig loss. Bevisat att jag inte behöver honom.
*
Men till och från, fortfarande; det pinsamma, skammen, den liksom bränner i kroppen.
*
Du lägger dina armar runt mig och säger hejdå. Mitt hjärta bultar argt och hårt inuti bröstkorgen och jag har så mycket jag vill säga till dig. Jag vill skälla på dig för att du är så långt borta, för att jag inte förstår hur du tänker eller har gjort de senaste veckorna. Men jag hinner inte säga någonting innan hjärtat knyter sig, blir till sten. Klämmer ihop allting bakom revbenen till en overksam massa.
Jag tror mina armar har gått från att förlamat hänga ned från mina sidor till att krama om dig tillbaka. Men det känns inte. Ingenting känns. Det är som om allting har avstannat och bara är overkligt tyst, som om bilarna och fåglarna fastnat i den sekund då dina ögon mötte mina och jag inte kunde känna igen någonting av dig i dem. Jag ser hur dina läppar formar ord men jag hör inte, förstår inte. Det är som om vi inte längre kan kommunicera. Jag hör bara tyst, som om din röst kom från någon annanstans än rakt framför mig, hur du säger I think you are a lovely person and I'm so glad that I met you, we've had so much fun together and I have really enjoyed every single moment with you. Men rösten tillhör någon annan än den jag haft så mycket roligt med, som jag lät bli min tryggaste punkt. De där ögonen är inte dina. Jag kan bara tänka du tar sönder oss hur fan kan du ta sönder oss såhär, och sen går jag, går den smala gången mellan rosenbuskar och tittar på dig för sista gången. Det är först då det slår mig att det här händer, det här är faktiskt verkligt. Alla omkringljud kommer tillbaka, staden hämtar andan igen.
Vi har tagit slut. På riktigt.
/clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar