För något år sen hade jag fått hjärtklappning om han skrev till mig. Jag fick hjärtklappning alla de gångerna han inte skrev. När jag bara satt och väntade och hoppades och väntade ännu mer på att han skulle höra av sig för nu har det ju gått så lång tid sen vi sist pratade, nu måste han skriva eller efter de gångerna vi faktiskt pratat men han aldrig hörde av sig ändå och det var jag, hela tiden jag som var tvungen att ta upp kontakten igen. Och jag hade hjärtklappning hela tiden. För att han aldrig skrev, för att jag hoppas på att han skulle göra det, för att idag måste det hända, det har ju gått så lång tid nu. Ibland låtsades jag som om att jag loggade in på msn, bara för att se om han skrev, men det gjorde han ju inte. Och jag hade ett hjärtat som fastnat i min hals för att jag aldrig lärde mig även fast jag borde ha gjort det. Jag trodde aldrig att det skulle gå över, jag var livrädd för att sitta fast med ett hjärta som slog för någon vars hjärta inte slog för mig.
Och nu skriver han som om han vore vilken vän som helst och jag svarar som om ingenting skulle ha hänt. Jag får inte hjärtklappning, inte ens lite, för tiden gjorde sitt och fick kroppen att glömma. Nu har det gått så lång tid sen sist, när var det ens? Jag minns inte, behöver inte minnas, jag pratar bara med en gammal vän.
/Clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar