Jag sitter på spårvagnen och tittar på människor på gatan, på alla bilar som åker förbi men jag känner ingen. Överallt jag går verkar det finnas parker och nya statsdelar, restauranger och affärer och gator och hus jag inte visste fanns. Men det är ju inte så konstigt heller eftersom allt i detta land är främmande för mig. Jag vet inte hur jag ska ha armarna när jag går eller vad jag ska svara när dom frågar "hi! how are you?" så fort man går in i en affär eftersom dom tittar på en, men tittar samtidigt bort, och där jag kommer ifrån frågar ingen så.
Jag löser böcker, går i små affärer med dyra kläder och dricker cappuccino.
Och jag trivs här men jag saknar alla mina vänner, att ha någon att gå till, att prata med, att längta till. Jag saknar min pojkvän som är så himla fin och snällast i världen. Och som bakar nybakat bröd till frukost.
/Clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar