Jag har börjat att gråta. Det är väldigt befriande att få gråta, få släppa taget och bara följa med i känslosvallet istället för att hållas tillbaka, tvingas bli tyst.
För jag blir tyst. När jag är obekväm så finns inga ord att säga. Allting är bara blankt och skrämmande tomt.
Så nu gråter jag. Så fort jag läser min pappas mail och jag får känna att jag tillhör en gemenskap där jag saknas så gråter jag. Och det är jag så himla glad för.
C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar