clara & frida

Mina sista tretton minuter som tjugoåring. Det är med lite sorg i hjärtat som jag går över till 21. Det känns jobbigt att bo hemma i Östersund som 21åring. Det låter inte så himla bra alltså. Men däremot känns det som att åldersnojan kommer försvinna så fort jag närmar mig San Francisco och Melbourne. Väl i USA får jag ju faktiskt beställa vin när jag äter middag med mamma och i Melbourne känns det helt ok att få vara just den åldern och fortfarande bara ha roligt.

Det blir inte en särskilt spektakulär dag i morgon. Ingen Frida eller Edvin som äter middag eller kommer förbi på tårta. Ingen kompis alls faktiskt. Men det är okej det med. Får i alla fall hämta hem pappa över dagen för att han ska kunna vara med och fira min födelsedag.

Om jag hade fått önska hade jag önskat att dagen utspelade sig på exakt samma sätt som när jag fyllde 18. Bästa födelsedagen i livet hittills. Och den spenderades endast med mor och far, champagne och trevliga små utflykter. Som födelsedagsmiddag på min absoluta favoritrestaurang i Melbourne --->

Maten är fantastisk. Stället är pyttelitet och en måste därför vänta på bord i evigheter. En gång fördrev jag och pappa tiden med att dricka öl, gå på gigs och komma tillbaka lulliga medan resten av vårt EMINENTA sällskap varit och tittat på pingviner på stranden. Åh gud nu blir jag nostalgisk och lyrisk. Det eminenta sällskapet bestod av mamma och pappas två vänner ihop med deras son. Det kan ju tyckas konstigt att jag typ älskar de två vuxna människorna, men vi hade så fruktansvärt roligt ihop den veckan de hälsade på oss i Melbourne. De hyrde lägenheten bredvid vår och vi drack mest vin hela tiden och jag fick sjunga Lambo för dem. En sådan reunion hade varit fantastisk, nu när jag ska tillbaka dit.

Ett långt inlägg, förlåt för allt svammel. Jag vill visst inte gå och lägga mig.

Puss
Clara