När jag gick i sexan och hade jag ett problem. Först var jag kär i en kille, som tyckte om mig med, men som kände att han var tvungen att satsa på karriären, (ja, vi gick i sexan och var väl tretton år) så honom fick jag lägga på hyllan. Efter ett tag blev jag istället kär i hans kompis, och som också blev kär i mig - men då visade det sig att karriär-killen hade ändrat sig. Så jag var tvungen att välja vem av dem jag ville ha, men tillslut valde jag hans kompis. Jag kände att jag skulle få det bättre tillsammans med honom, speciellt eftersom han inte var lika angelägen om att få en karriär i hockey. Vi var tillsammans i sju månader och jag var verkligen kär i honom. Med honom fick jag mina första sugmärken, lärde mig hångla och vi gick alltid hand i hand på stan. Vi fick aldrig sova över hos varandra (vilket vi aldrig kunde förstå varför) men vi var med varandra hur mycket som helst och kunde prata i telefon i timmar. Jag tyckte att han var världens finaste. När vi gjorde slut grät halva Östersunds 93or.
Nu tittar vi inte åt varandras håll i skolans korridorer och har inte längre några gemensamma vänner. Men då, då var han min första kärlek och jag trodde att jag alltid skulle älska honom.
/Clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar