Jag minns att vänner citerade ”jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans” ”jag står framför spegeln/ jag vill förändra allt och allt som jag ser i den” och ”här kommer lyckan för hundar som oss”. Och jag minns att lite konstigt kändes det ju. Den där Håkan Hellström. Med sjömanskostym som sjöng ”känn ingen sorg för mig Göteborg”. Var det honom man skulle börja lyssna på nu?
Jag minns att jag började lyssna på ”vi två 17 år”, och gud vad 17 år kändes gammalt. Jag minns när jag började lyssna på skivan Ett Kolikbarns Bekännelser, att Claras bror inte ville att vi skulle lyssna på den för det var ju hans favorit, och han ville inte lyssna på samma musik som hans lillasyster och hennes kompisar. Kanske var det delvis därför jag bestämde att det var min favoritskiva också.
2006 kom han till Yran. Jag hade aldrig sett honom förut och jag kunde ju inte alls lika många texter som alla andra. Men det låtsades jag inte om. Jag hade fixat broscher där det stod HÅKAN<3 och trängdes långt fram i publikhavet. Jag minns hur alla skrek att de ville höra Atombomb och att han stod i högra hörnet på stora scenen på torget när han, tillsammans med oss andra, sjöng ”om vi någon gång, någonsin, blir som dom”. Jag minns det för det var den enda textraden jag kunde ur den låten.
Jag minns att upptäckte Uppsnärjd i det blå då den spelades på en utställning om färgen på Jamtil, att Martina presenterade Jag vill ha allting under en bilresa från bergsklättring med fritidsgården, att jag alltid kopplade Clara till Brännö Serenad, när jag berättade för Edvin inne på Slave att min favoritlåt var Hurricane Gilbert och att det sedan blev vår låt. Jag minns att Josefin brukade spela Precis som Romeo när vi var på språkresa i Spanien och hur jag, Ida, och Carro spelade sönder Jag hatar att jag älskar dig för att vi så gärna ville göra en dans till den.
Jag minns när Håkan kom till Yran igen, den här gången 2008. Han fick den sista spelningen. Den efter presidentens tal och fyrverkerierna. Det var mörkt ute men ur ett lila sken lyste Håkan upp. Han pekade mot husen runt torget och sjöng ”dom är uppe på taken/ alla är högt över staden/ sommarn snurrar fort när vi bara snöade bort”. Och så minns jag känslan när vi i publiken förstod att han skulle spela 13. Åh, som vi älskat den låten.
Jag minns hur han kom och spelade för oss på alla hjärtans dag. Att vi köade i flera timmar, att det var varmt som en bastu där inne i Folkets Hus och att han avslutade med vi två 17 år.
Jag minns korta ögonblick från alla gånger vi dansat till Ramlar, Mitt Gullebergs Kaj Paradis, En Vän Med En Bil och hur högt vi sjungit ”be aldrig mer om ursäkt för sakerna du aldrig gjorde” när Kom Igen Lena spelats. På tal om den låten så har jag ett svagt minne av hur Carro helt plötsligt pausade den låten under en bussresa, sa ”den här låten är fan den bästa låten jag vet, har du lyssnat på texten eller?” och tryckte på play igen.
Och så minns jag så många textrader. Alla dessa meningar som vi, tusentals tonåringar, om och om igen bestämt att de tillhör oss. Som när jag och Carro låg i min säng för några år sen, drömde om att ha en kille och lyssnade på ”egentligen är du inte kär i mig/ och egentligen är det okej med mig/för jag älskar ingen alls/ sånt där är slöseri med tid/men då slösar vi bort våra liv”.
Så sent som förra sommaren stod jag där på torget igen, lyssnade till ”om du vill ha mig/ nu kan du få mig så lätt” och undrade var han var.
Nu i veckan släpptes hans nya singel. Direkt när jag fick wifi på flygplatsen i Washington satte jag mig ned för att lyssna. Bara introt spelats och han hunnit sjunga ”Jag är 16 år/ jag är platsen dom aldrig upptäckte/ jag är en storm från ingenstans/ jag kan krossa ditt hjärta” så är jag lättad, för han har gjort det igen. Den där Håkan Hellström som, för att citera vår kära mattelärare från högstadiet; ”bara springer runt och latjar på scen i sjömanskostym”.
/Frida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar