Och min blick sveper över stolsryggarna och de tunga luggarna.
Ingenting.
Och om ändå, alltid så långt borta.
Allt allt allt allt allt bara tar sönder sig självt och byggs ihop igen. Kanske som elektriciteten som han pratade om idag, hur lamporna släcks tjugofem, eller var det femtio? gånger per sekund. Kanske är vi likadana. Kanske släcks vi kanske tänds vi lika ofta igen. Jag vet inte. Men jag är trött och jag kan inte sova.
Snusa kan jag i alla fall.
/Clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar