Vilka känslostormar det kommer emellanåt. Satt på jobbet med ansiktet tungt lutandes på mina händer och undrade hur det här ska gå egentligen. Är det så himla smart att flytta ensam till en annan kontinent ändå? Och jag vet. Jag är inte ensam, jag har redan vänner som bor där. Människor jag litar på och saknar och tycker om. Men ingen i min situation, ingen som ska leta boende och något jobb som kan försörja mitt leverne. Alla mina vänner där bor hemma och pluggar på universitet. Så emellanåt känns hela grejen så himla läskig och jag undrar vad jag har gett mig in på. Jag som i dagsläget handlar mat på ett ICAkort som inte tillhör mig. Som aldrig bott utan mina föräldrar.
Men sedan tänker jag att på något sätt ska det väl gå. Jag har ju inte mycket till val, egentligen. Här kan jag ju inte stanna hela livet. Och ingen annan plan har jag heller. Så jag får helt enkelt bara göra det här. Försöka ignorera min rädsla, packa ihop och dra.
Det händer bara så himla snabbt och samtidigt så långsamt. För några dagar sen skrev jag "februari, du är årets kortaste månad men du tråkar ut mig. Kan du inte snälla bara svepa förbi och ge mig mars?" och nu känner jag bara SHIT JAG BEHÖVER MER TID. Jag behöver arbeta ihop mer pengar, jag behöver hänga mer med mina älsklingspersoner och behöver mer tid åt min familj.
Men tiden, den bara går. Snart kommer i alla fall Frida och Johanna hem. Livet är så knäppt.
Clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar