Idag när mamma sa "herregud du åker ju snart!" fick jag ett anfall och ville spy. Det börjar kännas aningen sinnessjukt att jag faktiskt på RIKTIGT lämnar Östersund för att 1) flytta hemifrån för första gången och 2) söka ett jobb för första gången för att 3) kunna klara mig på egen hand för första gången. Och den känslan blir inte direkt mindre av att jag flyttar runt halva jordklotet. Shit pommes ba. Jag veeet jag har skrivit det här förut men det är inte så himla lätt att tänka på någonting annat. Jag ligger i timmar och söker efter hus att bo i, fastän jag vet att jag inte kommer sluta upp i något av dem (eftersom de söker folk som flyttar in omedelbart). Det blir ju så pirrigt när en inte har någon aning om vad som kommer att hända.
Jag har blivit inbjuden till mitt första event jag faktiskt KAN attenda till. Min kompis fyller 21 och den femte maj har hon födelsedagsfest hemma hos henne med nittio (!) personer inbjudna. Skrev "yeah I'll come" och haHHAHHAHAAHaaaHH *hysterisk tjej* jag kommer fucking vara där! (Skrattar alltid när jag blir nervös och konstig).
Det bästa med allt är att jag har någon att dela den här peppen med, det känns så betryggande. Mamma är liksom lika glad, om inte gladare, över att jag ska tillbaka. Som om hon får återuppleva staden igen genom mig.
Puss
claros
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar