Det skulle bli såhär för alla andra, men inte för mig. Jag skulle ta mig loss, komma härifrån. Inte en enda sekund mer än vad som var nödvändigt skulle jag stanna här. Ändå är det redan mitten av september och jag vaknar fortfarande upp, morgon efter morgon, i detta rum på Frimansväg jag stundom hatat och stundom älskat. Men det känns inte överjäkladåligt att jag gör det. Jag vill inte gråta mig till sömns. Tvärtom känns det som en slags uppladdning för det kommande liv jag snart ska orka med. Tiden som är nu är så lugn, så trygg. Jag dricker mitt te, kör mina rundor, bär kassar med mat eftersom pappa inte får lyfta. Kanske är det också därför det känns bra att vara kvar. Att hjälpa pappa när han inte kan. Att vara hans sällskap under dagarna, så att han slipper vara ensam nu i mitten av sjukskrivningen.
Och om jag verkligen hade velat åka direkt, om jag inte hade velat slösa någon mer tid här, då hade jag ju åkt. Då hade jag sparat pengarna jag hade i somras och de jag tjänat ihop nu, och flyttat till Australien i oktober. Sådär som jag för ett år sedan tänkte att jag skulle göra.
Men jag har ju inte så bråttom. Jag fick ju vara med om ett äventyr som artonåring. Jag behövde ju inte vara i Östersund och förbanna denna utveckling som stod stilla. Så det känns inte så farligt alls att vara kvar. Det känns tvärtom bra.
C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar