"All negativ energi som jag sänder ut slår hål på mig invärtes. "

Jag läser gamla blogginlägg från när jag var yngre. Det får mig att förstå varför jag aldrig, aldrig skulle vilja gå på högstadiet igen. Det är på många sätt den värsta tiden i mitt liv hittills. Alla var så taskiga mot varandra, speciellt jag. Och taskiga mot sig själva. Det enda jag pratade om var mörkret, ensamheten och hur jävligt allting var. Är så glad för att den tiden i mitt liv aldrig kommer att komma tillbaka. Jag passade inte som ung tonåring. Jag hatade livet alldeles för mycket, hatade mig själv. Det sista lilla stycket i detta inlägg är från när jag just börjat ettan.

"man kan inte bara vara tom och kall nej någonting mer måste finnas. men jag är bra på att dölja det för jag vill ju inte att någon ska se jag vill ju bara att alla ska ge sig av" 

"såhär skrev jag i sexan:
händelser som format mig till den jag är idag
tom och kall men som låtsas vara varm" 

"jag vill bara gråta; livet är meningslöst, för ingenting förändras och jag fastnar alltid i all skit. "

"och hur ska någon kunna se något i mig, hos mig, någonsin igen? det kommer aldrig att hända. jag brände alla chanser, kastade bort varenda en" 

"All negativ energi som jag sänder ut slår hål på mig invärtes. "

"För det var ju sån jag var. Sån jag blev den hösten och vintern. Men jag var ledsen så länge att det inte längre fanns någon ledsamhet kvar. Men ingenting annat fanns heller kvar, jag var ju bara tom." 

"Undrar varför inga armar är öppna för mig men vet ju om att jag alltid vill ha någonting annat än det jag får så det spelar väl ändå ingen roll att jag är ensam. jag kommer nog alltid att vara ensam." 

"Men jag var inte kall, jag kunde känna någonting för en annan människa. Jag hade trott att jag förlorat den förmågan" 

"Varför stannar jag hemma? Jag letar ju bara efter alla hål inuti mig och blir ledsen varje gång jag hittar dem, jag trodde ju att de läkt. Men det har de ju aldrig" 

"LIVET BLIR VAD DU GÖR DET TILL och jag gjorde mitt till en mardröm MEN NU TÄNKER JAG BÖRJA OM" 

"Livet är en storm. Antingen bygger man ett stadigt hus som kan trotsa vinden, eller så flyger man med. Jag släpper därav taget, befriar mig ifrån mina rötter och hamnar där vinden tar mig" 

"det känns som om jag är på väg ut ur ett kapitel, som egentligen tagit slut för längesen, och in i ett nytt. Jag är bara inte redo att släppa taget riktigt än. Och då blir det såhär. Men jag är van vid att vara kaotisk, så vad spelar det för roll. Jag lever ju. Jag lever. Märker ni skillnaden på mig? Hör ni hur mitt skratt har förändrats, att allt börjar bli annorlunda?" 

/clara