Det här skrev jag igår kväll och det handlar om en kväll för mer än ett år sen. Detta är början på någonting längre och jag skriver om, lägger till och ändrar allt hela tiden, men såhär ser början ut nu.
Jag åker ensam till andra änden av stan fastän de alltid säger att man inte ska åka taxi ensam. Gatorna har hunnit bli mörkare och människorna färre när vi till slut kommer fram till det övergivna hus jag snart ska gå in i. Helst av allt önskar jag en hand som kramar min eller ett ansikte jag känner igen, men allting är nytt och främmande och det skrämmer mig. Inuti byggnaden är det mörkt, bortsett från ficklampor och blinkade lampor från närliggande rum. Det är långa trappor fyllda av människor som alla verkar vara på väg någonstans. Jag betalar in mig och känslan av att vara alldeles för nykter för att våga någonting sånt här sköljer över mig. Om det inte vore för mina skakiga knän skulle jag vända om och försvinna därifrån, men det nederlaget skulle vara värre än att bli förvisad. Så jag stannar kvar, för jag har lovat honom att komma på hans spelning, och tills dess att den börjat går jag runt i lokalen. Mest för att inte se så bortkommen ut, men också för att jag rädd att mina knän ska vika sig ifall jag står stilla för länge.
/c
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar