hjärtats suck

Det är maj igen. Nu har jag i fem månader saknats i andra sammanhang, i ett annat liv som utspelar sig i en annan tidzon. Men det är först nu mitt hjärta börjar vrida sig, åla sig, som om det försökte glida ut ur mig och fly till det andra. På grund av de där fantastiska människorna jag inte vill vara utan. Och det gör så ont i mig att faktiskt börja förstå att det är såhär livet kommer att vara, att jag aldrig kommer att kunna träffa dem lika mycket som jag vill och behöver.
För ett år sen låg jag fastklistrad i en röd soffa under tre veckors tid och klarade inte av att göra någonting, förutom att stänga allt annat ute. Och då liksom nu längtar jag efter juli och mitt hjärta kommer vara lika nära bristningsgränsen i år igen. Jag vill bara att ni ska vara här nu.

/clara