Det är grått och kallt, min jacka är alldeles för tunn för de kalla vindarna men jag har ingen annan och får därför frysa. Mina skor är 1,5 storlekar för stora, bruna med tjock klack som fastnar i golvet och får mig ur balans. Men de är fina, så jag fortsätter att fastna i fula golv på wargen och väljer istället att skratta högt. I ansiktet har jag en gardin av hår eftersom allt hår är på en och samma sida, och på grund av de tunga vindarna som hela tiden för håret tillbaka efter att jag strukit undan det. På spanska lektionen sitter vi i aulan och lyssnar till elever som satt ihop band och jag ryser. Jag ryser numer alltid när någon står på en scen och spelar, för jag kan inte låta bli försvinna in i minnen. Allt hänger ihop, allt trasslas samman. Det känns som att jag gråter men jag vet att jag inte gör det, att jag aldrig gör det. Sen bryter applåder ut, lamporna tänds och jag är tillbaka i samma hårda stol som jag innan satt mig i. Mina skor är fortfarande 1,5 storlekar för stora och jag hittade dem för åtta dollar på en second hand affär i St Kilda, men det tänker jag inte på när lamporna tänts. Då finns det bara nu, och rysningarna har lagt sig för längesen.
/c
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar