Kylan trängde sig in genom bröstet redan i Kina. Det var disigt och kallt ute och samma känslor jag kände när jag var sexton gjorde sig plötsligt påminda och jag sa bara nej nej nej jag är inte redo för det här, mamma, jag klarar inte av att vara på den här sidan av jorden. Men bussen fortsatte fastän jag inte ville åka en meter till, ja hela trafiken fortsatte att köra i en annan riktning än dit jag ville. Och jag satt fast där med blicken fäst på de kala träden och kände mig likadan själv. Som om allt det fina bara skalades av mig ju närmare hem jag kom. Och det enda jag ville var att få vända om, och åka tillbaka. Till de hulkande kroppar jag nyss kramat om, men inte skulle få vara nära på så länge.
/Clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar