Jag kom just hem från Sofia, hon bor ungefär två hundra meter ifrån mig, på Östersemsvägen 55. När vi var små planerade vi alltid att vi skulle bygga en linbana som gick från hennes hus till mitt. Där kunde en korg gå fram och tillbaka med brev som vi skulle skriva.
Jag har bott i samma gula radhus i hela mitt liv. Alldeles precis vid busshållsplatsen, huset med den röda dörren. Stället jag bor på kallas för Östersem och det finns tre gårdar här. Jag bor på mittengården tillsammans med Sofia, Caroline och Maria och här finns även kvarterslokalen. Den var rosa förut och vi har haft så himla många övernattningar där. Nu är den grå och jag lägger knappt märke till den när jag går förbi. För 4, 5 år sedan var det mer livat här. Då bodde Clara, Martina och Johan på tredje gården och på första gården brukade jag umgås med en barndomsvän som heter Jenny. På somrarna var vi alltid nere vid bryggan som ligger några hundra meter här ifrån. Man behövde inte ringa någon när man skulle gå dit, det var alltid någon där när det var bra väder. Nu för tiden brukar jag bara gå förbi bryggan när jag promenerar längst sjön, vilket inte heller händer lika ofta som förut. Jag tror inte ens att jag badade där den här sommaren och jag kan inte minnas att vattnet var såhär kallt för 4 år sedan. På somrarna brukade vi tälta på varandras baksidor också, eller ligga och sola på Claras tak med alla täcken och kuddar vi kunde få tag på.
Några år tidigare bodde det ännu fler här i vår ålder. Men så flyttade någon till Gävle, en annan blev modell, några andra flyttade till stan. Eller förresten, de flesta bor säkert kvar, jag ser de bara inte längre. På somrarna brukade alla samlas på kvällarna. Man gick runt och knackade dörr, frågade 'Hej vill du vara med på kurragömma med dunk?'. Sen så lekte vi, ibland var vi kanske 15 barn som sprang runt. Alla visste de bästa gömställena och hur riskabelt det var att gömma bakom de där stora buskarna utanför Maria, det var så lätt att någon såg en där. Den som räknade fick alltid stå vid stolpen som fanns mitt på lekplatsen här på mittengården. Idag finns inte lekplatsen kvar. Det pratades om att den skulle byggas upp men det blev aldrig av. Det finns bara ett par gungor. Där brukar jag och Sofia träffas på somrarna ibland, precis på mitten mellan våra hus, för det är ju så långt att gå hela vägen själv, eller hur?
Nu förtiden är Sofia den enda jag umgås med av de som bor kvar. Ungefär en dag i veckan går jag över dit och dricker te, äter mackor och berättar om alla småsaker som hänt och vad jag tänker på. Det är bara hon och jag kvar nu. Hon och jag, på mitten av de tre gårdarna på Östersem, som var världens bästa ställe att växa upp på.
/Frida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar