Känslan av att inte orka ett endaste litet andetag mer. Den är fruktansvärd. Och jag låter den lamslå mig, låter panik rusa i mig. Känslor slår högt och snabbt, tröttar ut mig. Idag ville jag bara gråta när jag vaknade. Av en slump började min vän skriva till mig exakt då och hon lyckades ta bort all känsla av meningslöshet hos mig. Hon satte ord på det som tynger mig, allt det som annars känns som en undanflykt när det är jag själv som yttrar de orden.
Och efter det har jag känt mig så himla lätt. Och bestämd. Jag ska klara det här.
Clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar