Ur ett arkiv:
Han håller om mig
när jag tomt stirrar ut i väggen och jag försöker slingra mig ur
hans grepp. Jag vågar inte lita på någon. Jag är övertygad om
att han snart ska tröttna på det trasiga i mig; att snart kommer
han se på mig med samma ögon och samma blick som jag själv ser på
mig. Men han ger inte upp om mig. Kanske är han trött men han ger
inte upp. Och sakta, sakta kommer våren med honom.
Tack.
C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar