clara & frida

Ur ett mail, om att vara arton och hata tonår: 

"Jag hatar tonår och jag hatar att jag alltid flyr och att jag är så satans lätt att bryta ned. Jag hatar att jag inte vågar, att jag blivit så jävla rädd för livet utan att ens veta varför. Jag hatar hatar hatar tills mitt hjärta är alldeles svart och förgiftat. Jag orkar inte identitetskris och mindervärdighetskomplex. Jag är trött på att ha ont i hjärtat, är så trött på att förstöra för mig själv. 

Mitt hjärta blöder. Det känns som om jag går sönder. Gick sönder igår. Vi lyssnade på låtar han spelat in och jag vet inte hur men all världens sorger invaderade mitt lilla hjärta och jag blev så himla ledsen. Hans kompis röst var så fantastisk, den sprängde ett hål i mitt hjärta och det bara blöder och blöder. Blev tvungen att försvinna in i hans famn. 

Kanske går det bra att ta lite hjälp ändå, kanske är det inte så farligt ändå. Och i sistra raden på ett inlägg i min hemliga blogg skriver jag: Kan du hålla mig i din famn tills jag samlat kraft igen?" 

Och snart är den eran av mitt lilla liv slut. Det kommer aldrig att komma igen. Det känns lite sorgligt men ändå bra, fastän läskigt också. Snart fyller jag tjugo och som varenda år låter varje ny ålder så himla fjuttig ändå. 

/clara