Jag skrev förut att jag älskade kontrasterna som kommer i och med jullov. Just nu hatar jag dem. Jag hatar dem för att de nu bara gör mig tom, för att mina vänner lämnar Östersund en efter en, för att ingenting kommer att vara sig likt ett bra tag framöver. Lyckan jag har känt, som hållit i sig och som fått oss att orka dansa fastän kropparna varit sjuka, den tar liksom slut nu. För nu försvinner de. Och jag känner mig så tom, det känns så ovant att behöva gå från bussen alldeles ensam. Nu har jag ju haft Helen med mig på allting jag gjort under flera dagars tid, och nu har hon åkt. Bara sådär så tar allt det slut, allt som varit så bra eftersom alla mina vänner varit samlade igen, för första gången på länge.
För vi har haft så jävla roligt. Vi har haft förfester, dansat oss svettiga både på en gammal teater, barer och hemma hos vänner, ätit middagar tillsammans och legat trötta i soffor dagen efter.
Så jag är tom. Men glad för att Helen har kommit ända hit för att bo tillsammans med mig och glad för att det har varit så speciellt. Vi har tidigare inte spenderat särskilt mycket tid tillsammans bara hon och jag eftersom hon pluggar och jobbar så mycket, men nu har det bara varit vi i min säng medan vi tittat på filmer och pratat.
Och glad för kyssar, skratt och det bästa nyår jag någonsin varit med om.
/clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar