Från mitt rum jag har börjat att hata igen

Jag har börjat skriva dessa små texter till min bok igen. Det är jobbigt att försöka få ned alla ögonblick och spegla alla känslor, att verkligen förmedla vad det var som faktiskt hände. Det känns konstlat och tillgjort fastän jag vet att det var precis sådär det var. Och när tanken slår mig att någon av de jag skriver om skulle läsa det, så.. lamslår det mig lite. Får mig att inte vilja skriva någonting alls. Alla andra får läsa, alla utom dem.

Av den enkla anledningen att jag inte tror de uppfattade vissa gester jag la märke till eller inte såg storheten i det som hände.

För så är det ibland. Ganska ofta. Det är ju så mycket som spelar in. Kanske finns det någon pojke som tänker på ett minne med mig som jag helt har glömt bort, bara för att jag inte var på samma plats i livet som han just då.

Eller så var de bara inte intresserade. Eller så var jag bara inte intresserad.

/clara