clara & frida

Så skakar ångesten om kroppen och jag ligger utsträckt på sofforna i lyan och skrattar om vart annat. Dricker kaffe och skakar ännu mer. Och jag undrar hur man överlever livet men Olle säger att man inte kan det men jag vill ju. Jag är så trött på januari, på det nya året, på alla vänner som bara lämnar. Jag vill inte behöva stå i en hall och hålla om en person som alltid funnits där fastän man inte alltid umgåtts så mycket, vill inte hålla om honom och känna i hela kroppen att fan vad jag kommer att sakna dig.

Jag vill inte lägga ned tid på skola och skänka den min sista krafter när det känns som om jag bara ger och ger och ger utan att få någonting tillbaka.

Jag antar att det är den sista slängen av tonår som känns.

Eller ska hela livet vara såhär?

/clara