Kärleksfull liten kropp

Jag är så evinnerligt trött. Det reflekteras i mina drömmar för där kan jag inte ens stå upp rakt. I morgon börjar långhelg men jag är redan hemma, för min lilla kropp börjar säga emot. Och jag vet bättre än att låta bli att lyssna. 

Det bästa med att vara hemma är de mjuka lakanen mot hud, det lugna tempot och kaffestunden med pappa som resulterar i en timmes tankar och diskussioner. Av någon anledning är jag nära gråten vad jag än pratar om, det spelar ingen roll om det handlar om mina kompisars familjer eller föregångna presidenter i USA. Min kropp vill brista ut i gråt mest hela tiden, men inte för att jag är ledsen utan bara för att allting känns så mycket.  

Låt solen skina idag:) puss. 

/c