Och livet kom emellan men jag hann ändå inte med

Det är väldigt krokiga känslogrenar som växer inuti mig för jag vill ingenting annat än att få gråta för all ledsamhet och för onödiga avstånd, för att lämna för att bli ensam för att ångra sig, men så är jag också så himla glad tillfredsställd lycklig och saknar så många. 

Det är bara konstigt att inse att snart ligger jag inte här längre, snart finns inte detta kvar. Det gör så himla ont i hjärtat när jag tänker på det. Men då försöker jag sysselsätta mig med annat som att dricka alkohol och bli nekad att komma in på strippklubb, ligga på stranden, bada i havet, ha vinprovning tillsammans med de vuxna, ta tåget mitt i natten till någon fin, sova alldeles för länge, gå i tystnad och sätta upp plancher, titta på dokumentär, vara nära, åka till någon annan som varit saknad, plugga, äta söndagsmiddag, ligga och prata om killar och livet, somna tätt och vakna likadant.
Och idag har jag inte ont i hjärtat. Idag är jag glad för att jag har gjort mitt psykologi exam, och för att det varit varmt och soligt och vi åt finfrukost i trädgården. 

/Clara