Det är söndag och mitt hjärta slutade att slå

Tittar mig i ögonen, han ber om ursäkt och försöker tränga sig förbi oss. Vi väntar på att det ska bli grönt, för att korsa vägen. Han väntar inte. Han går ut i vägen och ser inte att det kommer en spårvagn, pappa skriker åt honom men han hör inte. Fortsätter att gå. Efter det går det så overkligt sakta och jag ser spårvagnen komma närmre, ser att han inte alls ser den. Hör någon skrika, det är gällt och skräckfyllt. Inser att det är jag själv som skriker. Han hinner inte gå mitt framför den, är ett halvt steg ifrån. Ett halvt steg från död, vi står någon meter bakom med panikslagna hjärtan och ser den här mannen vara ett halvt steg ifrån att dö. Bloder rinner ifrån hans panna, mina ben viker sig nästan. Blir så fruktansvärt trött och matt, måste hålla för hjärtat. Han var så nära. Så påtagligt hur nära döden vi är utan att förstå det. Kan inte skaka av mig den rädsla jag kände.

/Clara