Min bästa vän är den där människan jag alltid till slut vänder mig till. Det är inte alltid först, men alltid till slut. Och är på något konstigt sätt den enda jag kan berätta alltalltallt för utan att ens ha ett uns av oro i kroppen om att hon ska råka säga det till någon annan när hon är arg full ledsen less, eller bara råka försäga sig. Vi är så bra.
När jag borstar tänderna har jag alltid för mycket tandkräm, varenda gång. Lär mig liksom inte att allt inte får plats i munnen och därför blir det en hel del utanför.
När jag lagar mat är det oftast torsdag. Enkla maträtter om jag får välja, fast pappa brukar tvinga mig att göra lite mer avancerade grejer. Som råbiff. En gång hade jag bestämt mig att göra köttbullar och mos, tänkte mest mamma scan och pulvermix. Slutade med att jag till och med malde min egen köttfärs.
Jag är rädd för att sitta fast. När någonting oväntat händer, som att någon öppnar dörren hastigt till mitt rum när jag sitter vid datorn, ibland mörker. Possums.
Den värsta känslan är när allting är hopplöst och man har ingen aning om vad man ska ta sig till. Att bli lämnad. Att lämna. När all glädje försvunnit och kvar finns bara tomhet.
Den bästa känslan är i sängen med den man tycker allra mest om, att ses igen efter en lång tid utan varandra, när man vaknar till solsken och doften av nybakta scones, att vara kär, att vara trygg, när man dansar skrattar kramas med sina nära alldeles för sent på natten, eller för tidigt på morgonen. Och såklart när man har köpt någonting som är helt perfekt (som mina skor förra helgen).
Jag är bäst på att vara svart och svår, överdriva (säger alltid 'det är det värsta jag vet' om allt) att kramas, spendera pengar.
Jag är sämst på att sjunga, låtsas som att allting är bra när det inte är det, att bråka med människor som är bra på att bråka, strukturera mitt liv.
Jag lyssnar på så mycket olika. DET HÄR är en av mina favoritlåtar just nu. Tycker om så mycket musik som jag inte ens vet vilka det är som har gjort, kan vara sånt mamma, pappa lyssnar på när de lagar mat t.ex. Men svart och svårt går ju alltid hem.
Jag pratar väldigt mycket, väldigt lite. Är lite både och när det kommer till mycket.
Jag tycker om den här underbara staden. Sol, musik, lördagslunch, sol i deras bakgård, parker, Frida, mina underbara vänner här, mina underbara vänner därhemma, familj, böcker, att skriva. Jonas Gardell, kanske största kärleken i mitt liv.
Kärlek är hjärtskärande, naket, sårbart. Finaste som finns. Och allting.
I somras flyttade jag hit, kände ingen, gick runt på gator med min pappa. Läste massvis med böcker, tittade på konstiga filmer varenda kväll. Fastnade i en australiebubbla och ville inte riktigt ha kontakt med någonting från Sverige. Fyllde arton gjorde jag också, första födelsedagen någonsin under sommarmånad. Som att födas på nytt.
Sist jag grät var det sent en natt och jag bröt ihop men samlade mig igen efter ett tag. Var psykiskt instabil och borde ha undvikit konversationer som handlade om känslor omöjliga att förstå sig på.
När jag vill tänka skriver jag. Skriver tills det inte finns någonting kvar.
När jag bakar så misslyckas jag oftast. Fast bakar ju inte så ofta, som tur är. Mest bara i ettan i gymnasiet, åt Minerva (stackarna, kladdkaka som smakade som torr muffins).
Just nu tänker jag på det jag nyss skrev om. Torra, tråkiga muffins.
Idag har jag kommit underfund med saker jag borde ha insett för längesen.
Ikväll har redan varit, nu är det natt och jag ska snart sova.
Imorgon kommer jag gå på marknad, åka till Flemington, plugga, prata, mysa, äta söndagsmiddag, somna bredvid hon som sover som en katt.
(Vi äter choklad på lady- och lufsenvis. Syns inte hehe). Min mobiltelefon är en misshandlad iPhone 4.
När jag vaknar på morgonen går jag nästan alltid upp i tid faktiskt. Fast ibland drar jag mig i evigheter, ibland mot min vilja.
Om jag var ett djur skulle jag nog vilja vara som den där katten i St Kilda, han var så stolt. Fast, skulle nog inte vara en katt. Mer typ ett lejon. Tiger? Något slags kattdjur kanske ja.
/Clara
/Clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar