Känner lite såhär:
● stackars min mentor som måste ha mig som mentorsbarn, han har så många problem som de andra slipper
● fan vad jag är trött på skolhelvetet som just börjat men som redan börjar döda
● jag orkar och vill inte mer
● det är pinsamt hur efter jag är i media
att det ska behöva kännas såhär bara för att skolan har börjat! Det är ju faktiskt för tragiskt. Det är ju bara det att det är så fruktansvärt mycket hela tiden, ligger fortfarande efter eftersom jag var sjuk i tre veckor för en evighet sen. Det går ju inte att komma igen. Och livet börjar långsamt försvinna bort från mig, ännu en gång. Jag kan inte längta till nästa riktiga lov heller, för det betyder att det är november och bara några få veckor kvar i den här staden jag älskar så mycket. Ledsen-jag.
/Clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar