Fastän jag förstår så förstår jag ju inte alls

Skrattade hela spårvagnsresan men var helt tom på hemvägen. Det är så konstigt att vara ensam igen, att inte vara tre stycken om allt. Och det kändes direkt när jag började att gå, att det var annorlunda igen, att det inte är som det varit längre, inte som dessa tre veckor. Vi kramades och sa hejdå och vinkade och vände oss om igen utan att riktigt förstå vad det betyder, men så var jag helt plötsligt ute i dagsljuset igen och gick över vägen. Och det fanns ju inte längre någon Frida bredvid mig som snubblar över obefintliga kanter. Inte heller någon Anna som trycker sig mot mitten när hon går och då insåg jag att vi inte kommer träffas på så himla länge och det känns redan tomt.


/Clara