Om Australien,

Sitter i min säng, i mitt rum, här i huset där vi bor. Mamma hittade en jordglob på Bakluckan förra lördagen och direkt när jag såg den så sa jag försiktigt 'skulle jag kunna få se hur den ser ut på mitt rum?'.

Tänker på att det är konstigt att man kan vänja sig så snabbt vid en annan stad och ett annat liv. Att dela säng med två vänner varje natt (tills man inser att det blir för varmt så att en får sova på golvet), att lära känna massa nya fina kompisar bara sådär från ingenstans och att bo ensam hemma i en lägenhet där man göra vad man vill när man vill. Jag lärde mig gator i en stad jag innan knappt visste något om och jag pratade så mycket engelska att jag inte tänkte på det tillslut. Tre veckor är lång tid på ett sätt. På ett annat sätt så himla kort. För precis när allt börjar, så tar det slut. Precis när man känner sig som hemma, när engelskan flyter som bäst och när det känns som att man känt varanda länge, då tar det slut. Då sitter man på ett plan mot Europa igen. Sverige, och allt som just existerade har tagit slut. Att dansa på Bunswick, dricka kaffe på Lygon, sitta i gräset utanför Uni High och att ta spårvagnarna ner till stan som går i 10 km/h. Det kommer ju inte igen.

Och så är det konstigt att man kan vara ifrån varandra ett halvår utan att märka det när man väl träfffas igen.  Helt plötsligt så ligger man där igen, i samma trånga säng, under samma tak, och pratar sådär som man aldrig kan göra på skype, via mail eller brev. Som vi alltid gör, här hemma. Och trots all saknad som funnits innan så står man där vid busstationen, 5 minuter innan man ska åka hem, och skrattar. Skrattar åt Anna, åt mig, åt Clara, åt allt. Vi förstår inte sånt som gör ont, inte då. Vi vet bara hur nära man är, att tid inte spelar någon roll. Man vill inte förstå något mer, kanske behöver man inte göra det heller. Då kan det på ett sätt vara lättare att ta vara på tiden. När man till och med skrattar när man vinkar en sista gång från långt håll.

Australien var bäst. Allt var bäst. Vi tre var bäst. Kunde som inte ha blivit bättre. Och det jag gillar mest med att komma hem är att veta det. Man behöver inte vara orolig för hur det ska vara, istället har man tusen minnen (och lite väl många foton). 

/Frida