Ett år senare står vi på en flygplats och kysser varandra för sista gången. Jag gråter inte men det gör min mamma. Vi viskar tyst jag älskar dig till varandra men vi gråter inte, inte som natten innan. Vi har vetat om i ett halvår att jag ska åka till andra sidan jorden och bo där i ett år. Vi har gråtit så många nätter tillsammans, hållit om varandra och pussat tårdränkta kinder, men nu när vi står där vi aldrig ville behöva vara kan ingen av oss gråta. Det är alldeles för svårt att förstå hur två kroppar som legat hopslingrade i ett år nu ska bli ensamma igen.
/Clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar