Det är någon slags kroppslig klocka som inte kan ställas om och den säger att snart är våren här, för det är den alltid den här tiden på året

Det är någonting inuti mig som inte kan acceptera att maj inte längre är vår, att sommaren inte är på väg, inte ännu, inte på långa vägar. Jag liksom blundar för alla röda löv som ligger på marken och hoppas istället att träden snart ska slå ut, likt björkarna gjort hemma.

Mina föräldrar väcker mig inte på morgonen och jag är hemma hela dagarna, hostar lite, läser, städar mitt rum eftersom mamma säger att det ser förjävligt ut och äter en macka med stekt ägg. Tänker -

min säng är för stor för mig men snart, snart kommer de ju, snart får jag stjäla tre sommarveckor från två av mina favoritvänner och välkomna dem till vinter där jag bor nu, som om de inte har tvingats stå ut med tillräcklig vinter hittills i år (men vinter här är ju inte som hemma och här sitter ändå alla på uteserveringar eftersom det finns värme som gör att man glömmer bort kylan)! Snart bor ni i min lägenhet och sover i min säng, i tre hela veckor ska vi få vara tillsammans. Vilken himla tur att jag har så bortskämda vänner för åh vad jag saknar er. 

Och då spelar det inte så stor roll att det dröjer ännu några månader innan det är vår igen, fastän kroppen vägrar anpassa sig.

/Clara