Min gudmor gav mig det är fotot på min födelsedag. Den är Caroline, jag och Maria som uppträder inne på mitt rum.Vi har på oss ett guldigt läppstift som jag hade hittat i mammas lådor och den där låtsasmikrofonen fick jag i julklapp något år. Jag minns faktiskt hur glad jag blev när jag fick den. Den låter när man skakar på den, vad det nu än ska vara bra för.
När jag var liten var jag alltid rädd att någon skulle skratta åt mig, eller tycka att jag var töntig. Jag hade alltid ett stort drapperi framför den där hyllan i bakgrunden så att ingen skulle se att jag fortfarande lekte med dockhus. En gång skulle vi låna ut vårat hus till några vänner i 5 dagar. När jag fick höra att den äldsta dottern skulle sova i mitt rum började jag gråta och sen fick mamma ringa och förklara att dottern absolut inte fick titta bakom drapperiet. Då blev jag lugn.
Jag och Maria var bästa vänner i flera år. Vi var alltid med varandra och bland det bästa som fanns var att spela tv-spelet Hugo och äta knäckebröd utan smör samtidigt. Jag var grym på den där banan då man åkte i en tunnel och skulle svänga när det kom ett hinder och hon var grym på den där banan då man hoppade runt på ispelare som när som helst kunde försvinna. Jag hittade några gamla askar för ett tag sen och i en av dem hittade jag ett bästishalsband med delfiner på. Vi älskade djur och en av våra drömmar var att bli delfinskötare. En annan dröm var att öppna ett hunddagis tillsammans och att vi skulle bo där inne också. Vi skrev en lång lista på allting som skulle finnas i dagiset. Allt skulle ha någonting med hundar att göra: Gardiner med hundar på, en fjärrkontroll som var formad som en hund, en 'hundtelefon', påslakarn med hundar på osv. Vi trodde såklart att vi skulle vara bästa vänner hela livet men i 4an bytte jag klass. Vi hade gått i samma klass i fem år men gled ifrån varandra helt. Ibland stöter vi på varandra när vi går från bussen. Då brukar vi stanna och prata om allt möjligt ett tag, sen går vi åt olika håll. Jag borde leta rätt på den där listan, den finns nog här någonstans. Men det blir nog inget hunddagis. Tur att vi inte visste det på den tiden.
/Frida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar