Jag har lite ont i halsen men det gör inte så mycket ändå för idag har solen varit framme och jag åt en vegetarisk pizza-slice på lunchen, drack kaffe med kompisar sittandes på en gräsmatta och nu väntar finmiddag med föräldrarna.
Idag blev en av mina nya kompisar förvånade när jag sa någonting om en bror för hon trodde att jag var ensambarn. Det känns så konstigt när jag tänker på att en del av dem lärde jag känna för två månader sen, några andra för bara någon vecka sen, men ändå så känns det som om jag känt dem så länge fastän man vet så lite om varandra. Och hur konstigt det är att man kan vara så bekväm och tycka så himla mycket om någon som man för bara ett litet tag sen inte kände.
Ibland tänker jag att jag kommer ryckas härifrån, precis som jag tyckte att jag rycktes bort från mitt liv för några månader sen, tänker att om ett tag kommer jag inte få gå på de här gatorna till skolan längre, under träd som är ljusgröna och mellan byggnader som är gjorda av sten. Men jag vill ju. Stanna. Här.
/Clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar