Igår fick jag en längtansattack efter Adam. Min fina, älskade Adam. Vi har inte träffats på så himla länge. Det är ju inte så konstigt, han bor ju i Gävle och inte jag, men i vanliga fall så brukar han ju bara kunna köpa en tågbiljett och samma dag hoppa på ett tåg och hälsa på. Men nu går ju inte det och det är när man inser att det inte går som det bara känns så hopplöst och saknaden väller över. Jag vill ju träffas, kramas, skratta åt gamla minnen och bara ligga inne en hel dag och titta på film efter film och äta chips. Men tills vidare så tänker jag bara på när vi kommer ses nästa gång. Den kramen kommer vara så jävla bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar