Vi bor nästan så långt ifrån varandra som man kan göra. Vi pratar inte lika ofta som förut, vi skrattar inte ihop, vi kramas inte i min säng eller vid min ytterdörr. Vi vaknar inte upp tillsammans. Vi får inte längre somna ihop. Det finns ingen hand som letar efter min. Ingen famn att gömma sig i. Inga kyssar, inga matlagningsdagar, inga slingriga ben eller andetag i ens öra.
Det finns ingen som håller om mig när jag får panik och säger att allting kommer att bli bra, att jag inte kan göra någonting åt det nu utan bara ligga där. Med hans armar omkring mig och med sitt hjärta bredvid mitt.
Och jag älskar ju honom, så himla mycket, trots alla mil som skiljer oss åt.
/Clara
/Clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar