För första gången på nära håll
stod vi som frusna mot varandra
Och mina händer rörde aldrig din hud
men jag vet att du kände
som en elektrisk chock genom skelettet
Sitter på en buss någonstans mellan Luleå och Östersund. Vi får bromsa in för att renar ska gå över väge, men de är envisa, vill inte flytta på sig. Nu har det blivit mörkt och inga lysen syns någonstans. Jag vill aldrig någonsin komma fram.
/Frida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar