Jag jobbar varje dag. Men snart är det min tur att vara ledig och det firar jag med fyra dagar i Göteborg. Jag ser så sjukt mycket fram emot det. Kanske för att alla mina resor till Göteborg har varit spännande på ett eller annat sätt. Som när vi åkte dit i nian på klassresan och vi tjuvrökte cigaretter och sov tillsammans i en kall gympasal. Eller som när jag åkte dit i ettan på gymnasiet tillsammans med min då stora kärlek och vi gick runit i timtals och var så sjukt kära. Eller som i somras, då det var #wow13 och jag hade så fruktansvärt roligt tillsammans med några av mina bästa kompisar. Den här gången ska jag hälsa på Anna som precis flyttat dit och ahh så sjukt efterlängtat och kul!!!

cl

30/1 Phnom Penh

Sitter för tillfället på en buss i Kambodja, mellan Phnom Penh och Sihanoukville. Klara pratar med en äldre man som inte haft ett hem sen 1975 och har rest konstant sedan dess, Ellinor tittar ut genom fönstret och  försöker att tänka på annat än hur kissnödig hon är. Det gör jag också. Här utanför är det inte lika grönt och fint som i Vietnam. Klimatet känns torrare här och det är mycket varmare. Kossor springer löst, alla ser undernärda ut.

Vi var inte så länge i Phnom Penh. Bara en hel dag faktiskt. Men vi lärde oss mycket om vad som hände när kommunisten Pol Pot hade makten. Johannas pappa sa att "det kan vara ett av de värsta övergreppen i världshistorien" och efter det vi sett så förstår jag var han menade. Flera miljoner invånare, framförallt de "mer intelligenta" människorna som var en fara för regimen mördades på  brutala sätt. Skolor stängdes, eftersom att utbildning inte behövdes i det bondesamhället staten ville uppnå. De blev istället till tortyrkammare där fångarna torterades tills att de erkände brott de inte begått och därefter fick dödsstraff. Av 20 000 lärare överlevde 55 stycken.

Äntligen var guiden inte på engelska man inte förstod utan istället på svenska. Önskar att alla fick besöka dessa platser. Just det faktum att det hände för mindre än 40 år sedan känns så ofattbart.

--

Frida

Hej vänner.

Det finns ingenting som drar mig hit. Jag vet inte vad jag ska skriva, men nåväl. Jag jobbar mest nu för tiden. Och nyser. Jag är allergisk mot någonting i mitt hus. Jag har svårt att sova om nätterna och innan jag väl somnar föreställer jag mig hur allting kommer att bli. Innan dessa tankar nått mig tittar jag på Weeds.

I lördags fick jag finaste presenterna av Maja. Det gjorde mig väldigt förvånad och mycket glad. Min fina Maja, som jag önskar att vi bodde närmare varandra. Så vi kunde träffas varje dag igen. Att vi åtminstone hade en gemensam nämnare vi samlades kring. Som skolan var förut. Jag saknar det.

Kram
cl

27/7 Ho Chi Minh City

Hej mina vänner

Helgen har bestått av öl, bakisness, mycket kortspel, en hel del mat, en marknad, War museum och så ett besök till Cu Chi-tunnlarna. Vi alla gillar den här staden väldigt mycket och det känns nästan lite sorgligt att åka ifrån Vietnam nu. Vi har ju vant oss vid valutan, hur man hittar runt någorlunda och så trafiken. Jag tror att någon sa att det finns 6 miljoner mopeder i staden. 

Vi flyger till Kambodja imorgonkväll så natten spenderas i Phnom Penh. Allt vi vet om den staden är att det finns ett bra hostel som heter Top Banans.

Här är alla mina mobilbilder från resan!


All kärlek 
Frida

25/1 om Mekongdeltat

Och så var en tre dagars lång tur slut.

Vi hade en guide som pratade engelska men på ett sätt som var omöjligt att förstå. Han hade en vidrig kvinnosyn, det var nog allt jag förstod. Här är en lista på orden jag förstod under de två första dagarna:
Coconut
Coconut ladies
Beautiful ladies
Second wife
River

Men vi gjort bra saker också. Som att åka runt i den flytande marknaden i Can To, fascineras hur skickliga alla arbetare är på deras grej. Besökt en familj som tillverkar risnudlar. Vi har bott en natt på ett homestay där en elva- och en trettonåring pojke varit värdar. De var jätteduktiga på engelska tack vare turisterna så dom ledde oss överallt, presenterade middagen, visade hur vi skulle äta den, skämtade och skötte all betalning. Natten i en bungalow var också intressant. Känns som ett en blandning av en fest och tjugo tuppar var det som hördes från femtiden på morgonen och framåt.

Efter en något guppig bilresa med diverse intressanta omkörningar kom vi fram till en ny stad. Inte förrän läste på en skylt förstod vi att vi var i Chau Doc. Knappt några turister, färgglada vimplar och lampor över gatorna och så fick vi bo på hotell. Kvällen innehöll en ganska vidrig middag från ett gatukök men kompensation med bananer och kortspel på hotellet.


Nu sitter vi i en minibuss påväg tillbaka till Ho Chi Minh. Lyssnar på podcast / pratar med en äldre man från Wales som verkar ha varit i varenda stad i världen.

Klara och Ellinor är förresten med oss nu! Tycker himla mycket om det. Känns så självklart, och naturligt.

Nu ska jag fortsätta titta ut på vägen. På små barn som cyklar runt i skoluniform, alla hundratals mopeder som ibland har tre generationers släkt på sadeln, män som dricker öl och spelar kort, någon farbror som bara sitter på sin moped och tittar sig runt som att han gjort det i timmar och är nöjd så, kvinnor som lagar mat/ sopar gatan / bär runt på frukt. Har än så läge aldrig sett kvinnor som dricker öl och spelar kort. Massa blommor, frukt och så massvis av krimskrams som jag inte förstår kan bli sålt.

Frida

Livet, du är helt ok. Älskade mamma som gör min födelsedag till en speciell dag. Älskade kompisar som firar mig och visar att de inte har glömt mig. Igår, lördag, kom Olle och Linus till mitt jobb och sjöng ja må hon leva. Med sig hade de nybakta semlor från Tages. Varma lilla hjärtat då!! Någon timme senare kom Maja och hjälpte mig att städa innan vi åkte hem till mig för att piffa och dricka bubbel. Så fin stund. Så längesen vi var bara vi.

Efter det åkte vi till Linus. Fick mysa med den gulligaste hunden i världshistorien och senare gå i samlad trupp till Oscars. Ja, fin helg, fin kväll, glad clara.

Och fastän denna helg avslutas med att krama förälder hejdå och tvingas lämna denne på sjukhuset så vågar jag faktiskt säga att livet är fint, också.

Om det inte var det så skulle ju en inte orka, tänker jag. Och det måste jag!

Kramar
claris

23/1

Idag fyller Claring år! Jag önskar att jag var där för frukost och tårta i hennes enorma säng, för god middag och så för en hel del öl. För att jag alltid är det och för att jag vill vara det. Men jag är i i Vietnam. Troligtvis någonstans på Mekongfloden utan wi-fi på en guidad tur. Den floden sträcker sig endast till Kina så det spelar ingen roll om båten vänder. Och där emellan finns hela tomma Ryssland och och i mitt huvud är större delen av landet bara sten och så tänker jag att har man gått över allt det så har man ändå bara kommit till Finland.

Förut, när du bodde i Australien, så skrev du "Vi delar blogg precis som vi delar på det mesta, som mat och kläder. Det enda vi inte delar på är skor och pojkar".

Och det stämmer ju nu också. Som sovrum ibland större delen av veckan. Och så jobb till och med! Som jag sagt förut, lyxen i det är ju obeskrivlig. Det här året kan vi inte dela på födelsedagsfirandet som vi också brukar göra men jag hoppas att din dag blir väldigt bra, att du känner dig nöjd.

I mitt skåp på Sibylla ligger i alla fall ett paket du skulle fått av dina två vänner och Jerry på sängen om vi varit hemma.

Puss min bästa vän

Från din ven

Din Frida

Jerry 

Mina sista tretton minuter som tjugoåring. Det är med lite sorg i hjärtat som jag går över till 21. Det känns jobbigt att bo hemma i Östersund som 21åring. Det låter inte så himla bra alltså. Men däremot känns det som att åldersnojan kommer försvinna så fort jag närmar mig San Francisco och Melbourne. Väl i USA får jag ju faktiskt beställa vin när jag äter middag med mamma och i Melbourne känns det helt ok att få vara just den åldern och fortfarande bara ha roligt.

Det blir inte en särskilt spektakulär dag i morgon. Ingen Frida eller Edvin som äter middag eller kommer förbi på tårta. Ingen kompis alls faktiskt. Men det är okej det med. Får i alla fall hämta hem pappa över dagen för att han ska kunna vara med och fira min födelsedag.

Om jag hade fått önska hade jag önskat att dagen utspelade sig på exakt samma sätt som när jag fyllde 18. Bästa födelsedagen i livet hittills. Och den spenderades endast med mor och far, champagne och trevliga små utflykter. Som födelsedagsmiddag på min absoluta favoritrestaurang i Melbourne --->

Maten är fantastisk. Stället är pyttelitet och en måste därför vänta på bord i evigheter. En gång fördrev jag och pappa tiden med att dricka öl, gå på gigs och komma tillbaka lulliga medan resten av vårt EMINENTA sällskap varit och tittat på pingviner på stranden. Åh gud nu blir jag nostalgisk och lyrisk. Det eminenta sällskapet bestod av mamma och pappas två vänner ihop med deras son. Det kan ju tyckas konstigt att jag typ älskar de två vuxna människorna, men vi hade så fruktansvärt roligt ihop den veckan de hälsade på oss i Melbourne. De hyrde lägenheten bredvid vår och vi drack mest vin hela tiden och jag fick sjunga Lambo för dem. En sådan reunion hade varit fantastisk, nu när jag ska tillbaka dit.

Ett långt inlägg, förlåt för allt svammel. Jag vill visst inte gå och lägga mig.

Puss
Clara

Det är tisdag. Min tisdag har bestått av jobb, några ledsna känslor och några glada. Jag tänker att det är okej. Jag tänker att det är bra att jag ändå lyckas känna mig glad. När jag borstade tänderna och såg min mage i badrumsspegeln tänkte jag ett snabbt "fan också". Men det tycker jag inte är okej. Jag tycker inte att det är okej att jag ska tvingas bli ledsen över att en kroppsdel inte ser ut som den gjorde för två år sedan. Tänk så mycket roligt den har fått uppleva de här två senaste åren, inte så konstigt att den ser annorlunda ut. Och det roliga är ju alltid mest värt. Dessutom finns det så många andra saker jag är ledsen över som redan tar så stor plats. Jag vill inte töja ut ledsamhetsplatsen inuti mig. Vill inte göra den större, låta den rymma mer.

Och blir dessutom så stolt när jag tänker på hur vissa vänner sätter sig i sådana sjukt jobbiga situationer bara för att de vågar följa en dröm de har. <3

Clara

21/1 från Dalat

Hej! Vi är i dalat nu, en väldigt fin stad som Johanna tycker påminner om Paris. Här är det kallt om nätterna. Och vi bor för 30 kr/natt så med det får man inte så mycket värme. Men det går bra och vi älskar stället. Inte hotellet Sweet Dreams kanske. Men Dalat.

Igår gick vi mest runt på marknaden samt sträckläste i våra böcker. Idag ska vi turista runt med våra kameror på magen och se saker som typiska blomsterodlingar och en silkesfabrik.

Juste, min födelsedag blev väldigt bra. Johanna sjöng för mig, jag fick bland annat Ahlgrens bilar i present av Anna och Frida som jag åt till frukost tillsammans med vaniljsås (som vi trodde var yoghurt), vitt bröd och mango. Dagen spenderade vi på stranden och middag åt vi på en familjerestaurang som var så bra. Avslutade med glass på en liten bar där de spelade Green Eyes när vi kom. Jag sa att vi inte fick gå hem och lägga oss förrän ytterligare än bra låt men efter ett tag vandrade vi hemåt med final countdown spelandes i bakgrunden. Inte för att den är så pjåkig den heller. Ganska passande där och då också.

Började livet som 20-åring 4.30 med att vara bakis på sanddyner, i en fiskeby och på en 6-timmars bussresa. Det var väldigt väldigt fint allt vi såg men lite jobbigt då.

Frida

Det här med att gråta samtidigt som en borstar tänderna halv åtta en måndagsmorgon. Snälla, någonting bra kan väl få komma nu. Någon långvarig förbättring.  

C

17/1

Boende är fixat! Vi tog första, bästa vilket blev himla bra.
Första goda maträtten är uppäten, frsta ölen är druckna och de första försöken att pruta har gått ganska dåligt.

Idag har vi spenderat den mesta tiden på stranden Bang Rang.

Imorgon fyller jag år! Firas med mango till frukost, öl och kaffe till lunch, middag på samma ställe som ikväll för det var så bra och så ska vi leta upp det som är så likt Ben & Jerrys som möjligt. Känns väldigt konstigt det här. Trodde ju att jag alltid skulle vara 17 år.

Puss
Frida

16/1 på en buss till Mui Ne

Mail till mamma:

Hej! 

Situation: jag och Johanna ligger i ner i en buss. En liggbuss med platser som till och med är för korta för mig och lite upprätade så du kan ju tänka dig hur jag som inte kan sova på rygg ser ut. Känner mig smidig som Gina ibland i detta lilla bås. En unge skriker och dom spelar hög och dålig musik. Men det är bra temperatur.

00.00 kom vi till flygplatsen och hade sett på skyscanner att det skulle finnas flyg för ca 600 tur och retur 7.00 på torsdagen. Så vi höll oss vakna med kortspel och gick till inrikesflygen vid fem för att boka. Efter att ha mött diverse otrevlig personal  förstod vi att det kostade cirka 1200 enkel väg ovh att flyget gick 15.00.

Efter en taxifärd in till stan och en utskällning för att han ville ha mer pengar än vad vi bestämt så stod vi verkligen mitt i smeten och det går nog inte att förstå hur det ser ut i en sån här stad utan att vara här. Har aldrig känt mig så vilse och så mycket som en turist. Att alla tar us dollar är ju inte sant heller. Något som är sant är däremot hur sinnessjuk trafiken är. Det är lite som att spela ett spel som går ut på att ta sig över vägen utan att bli påkörd.

När vi väntade på bussen fick vi veta av en holländare att alla boenden där är upptagna men aja, det löser sig.

Klara och Ellinor åkte till dalat! Dom ska vara borta så länge och ville inte spendera tid i Vietnam på strand som oss. Vi möter upp dom på måndag igen och åker på någon tur till Mekongdeltat.

Puss
Frida 

Dagens pirr och stora lycka:

Biljett 1: Östersund-San Francisco 21 mars. 
Biljett 2: San Francisco-Melbourne 31 mars. 

Dessutom råkade en till biljett slinka med, en från Beijing till Östersund den 31 juli 2014. Det blev billigast att boka en tur- och returbiljett till San Francisco och SAS flyger inte till Melbourne, så därför valde jag Beijing. Tänker att om vintern blir alltför lång och jag har några tusenlappar över så KANSKE jag kan ta mig hem till Way out West. Okej, det kommer ju med största sannolikhet inte att bli så. Men möjligheten finns och det känns tryggt.

Ska bli så himla kul att först få semestra med mamma i tio dagar och så himla läskigt att ensam åka till Australien. Men allt blir bra och allt löser sig till slut osv. Mest av allt är det ju ett HIMLA STORT ÄVENTYR där freaking allt är möjligt! Hurra.

Clara

Att bli dumpad

I morgon kväll kommer han att träffa någon annan. Hon kommer att ta honom med storm. Hon är fullständigt fenomenal och fantastiskt, det måste hon vara, för hon kommer bli anledningen till varför han omöjligt skulle kunna fortsätta de kommande månaderna, ja till och med dagarna, på samma sätt som tidigare. Och han kommer att sluta höra av sig till dig. Dagarna kommer att gå, en efter en. Du kommer att undra vad han gör, ifall han är uppslukad av musiken eller någon annans famn. Dessvärre kommer det senare alternativet att stämma. Och det kommer göra ont. Tystnaden kommer hålla i sig, vara outhärdlig. Men till slut kommer han att komma tillbaka. Då måste du akta dig, ur hans mun kommer den avskyvärda meningen ”but I'd still like to be friends” att tränga sig ut och förgifta dig. Du kommer tvingas att skratta och gråta på en och samma gång, eftersom det låter alltför bisarrt för att vara sant. Dina lungor kommer att knycklas ihop och hjärtat bli tungt likt en sten. Han kommer att såra dig. Han kommer inte att berätta om dig för henne, inte ens nämna ditt namn. Och även om han gjorde det, skulle han ändå bara säga att du var en vän. För det var ju vad ni tekniskt sätt var, vänner. 

Men än så länge vet ingen av er någonting om detta. Ni har sovit tillsammans två nätter i rad. Det är mitt på dagen och han står i badrummet med en handduk virad runt sina höfter och drar dig nära och kysser dig tre gånger på munnen. Han luktar kokos och ett lite retsamt leende vilar i hans mungipor. Ni skrattar och du kan inte låta bli att tycka att han är så jävla vacker. Det finns ingenting som skulle kunna avslöja morgondagens händelseförlopp, inga tecken på förändring. Men den kommer att komma. Det är det enda du kan vara säker på. 

Ni vet inte att den kyssen är den sista ni har tillsammans, när allt fortfarande är som det brukar vara, men det är det. Det är inte sista gången ni kysser varandra, för han kommer att be dig följa med honom till sig, och han kommer att försiktigt lägga sig på dig, titta dig i ögonen och be om förlåtelse för att han gjort dig illa. Men då kommer allt redan vara förstört.

* * *

Jag går inte sönder för att han träffat någon annan, sådan är naturens gång. Det är någonting annat, som sitter längre in och är djupt rotad, som plågar mig. Det är skammen. Han har gjort ett val och han har valt bort mig för någon annan. Han har träffat en person som han vill vara med, på ett sätt han aldrig har velat vara med mig. Det tillintetgör mig. Stör min sömn, mina tankar. Jag kommer att sakna honom, hans skuldror när jag sover. Men vad som är omöjligt att närma sig, omöjligt att röra vid, är det faktum att han raderat ut en liten bit av min existens. Han berättar inte om mig. Kanske kommer hon aldrig att få veta att jag funnits. Han förminskar mig, och min betydelse. Aldrig tidigare har någonting varit lika skamfyllt som det. Att bli tillintetgjord när jag gett honom allt jag kunnat. Därför berättar jag det för alla, för att inte drunkna i den. Skammen.

(Det här skrev jag för mer lite mer än ett år sedan, jag vet inte om jag har lagt ut det här tidigare. Om jag har får ni ursäkta mig. Det var i alla fall så det gick till första gången jag blev dumpad. Och det gjorde ibland jätteont men mest av allt blev jag arg. Ilska är bra.) 

Clara

Hej kära vänner

Nu sitter jag och Joppe på Arlanda och fördriver tid med besök på diverse affärer i sky city. Har inte riktigt förstått att vi ska åka. Jag tror att det var i början av november som vi bokade en enkelbiljett till Vietnam. Vi hade jobbat tillsammans på Sibylla, satte oss ner och skrev på baksidan av ett kvitto vad man kunde göra av pengarna vi tjänar ihop. En av kanske tio punkter var "Åka till Asien samtidigt som Klara och Ellinor". Några dagar senare slog vi i en kartbok, konstaterade att Vietnam Kambodja och Thailand ligger bredvid varandra och så fick det bli. Så om kanske 20 timmar möter vi upp Ellinor och Klara  vid gaten i Hong Kong.

--

För att förklara mitt vemod. 2014 känns som det läskigaste året någonsin. Jag älskade förra året så mycket och det är himla mycket som kommer att bli annorlunda. Jag har aldrig varit borta längre än fem veckor från mitt radhus på Östersem och nu kommer det att säljas. Jag har aldrig bott någon annanstans än i det huset och nu ska jag flytta. Men jag vet inte var jag ska flytta. Och så är det inte ens en månad när jag kommer hem innan min bästa vän flyttar igen och den här gången kan man inte  ens säga att vi ses här hemma om ett år och det gör mig så jäkla ledsen.

--

Men jag ska försöka att inte tänka på det här för mycket. Resan kommer med all sannolikhet att bli underbar trots bakfylla i 30 graders värme, att vi kanske blir rånade och troligtvis magsjuka. Ja, jag kan erkänna att jag är lite orolig.

Och så kommer snart mars och då gör vi det till världens bästa månad också.

Bra
Kram
Puss

Frida

Jag har försökt skriva någonting. Om helgen som var och om veckan som kommer. Men det är så svårt, inga tankar vill bli tänkta. Det blir så sorgligt. För jag har känt en sådan lugn lycka de senaste dagarna. Det sköna i att slippa åka hem och istället få ligga i Johannas säng under en filt och läsa en bok, senare äta middag ihop med föräldrarna och henne och sippa på vin. Att gå ned till Clarion och dricka öl med massa kompisar. Att ha roliga utgångar, att jobba bakispass på jobbet. Men nu känns det som om det är över för ett tag. Både Johanna, Frida och Anna lämnar mig den här veckan. Det känns så jävligt. Så tungt. De där personerna jag umgås allra mest med, nu försvinner de bara. Och sen försvinner jag. 

Låt de här sex veckorna passera fort. Så vi får kramas några till gånger innan all världens hav skiljer oss åt. 

Clara

sista av svensk januari

1. Jag har jobbat dom sista januaripassen på mitt älskade jobb. Slår mig nu varje gång jag tvättar händerna och ser denna vägg hur sjukt det är att jag får jobba med så många underbara VÄNNER. En sådan lyx.

2. Städat ut Clarings lådor. Hittat gamla vattenpipor och
skrattat en lång stund åt hennes fantastiska dagböcker.

3. Pizza, vin, spel, venner och Kasper

'

5. Ett toabesök en lördagskväll

6. Vaccinering och kaffe

7. Fika i Idas fina lägenhet

Dagsform: Vemod. Jag önskar att jag kunde beskriva det men jag får hjärnsläpp, blir stressad och tar bort.

Puss
Frida

Julafton, personalfest, nyår och bakisness

Frida

pizzamacka del två

Ett litet avskedshäng innan resan som slutade upp med dans på Oscars. Besta av venner<3

Här är pizzamacka del ett, från december 2010  när Clara skulle flytta till Australien.

Frida

Farmor ringde just för att önska mig en trevlig resa och säga grattis på födelsedagen eftersom att hon inte kan göra det på lördag. "Jag måste ju hinna prata med dig innan du ska ut i den stora världen" sa hon och började precis som Claras mormor att varna mig om den nya fågelinfluensan. Hon tycker att det är så rolig hur vi ungdomar gör nu för tiden. Att vi reser så långt. När hon var i min ålder och bodde i Ljusdal var det stort att få åka till Stockholm, "bara att sitta på ett tåg var ju himla högtidligt".

Frida

1. Vaknade och tyckte att det mesta kändes ganska jobbigt

2. Mötte upp Clara för frukost hemma hos Johanna och tyckte tillslut att det gråa vädret bara var mysigt

3. Fick ett samtal från Anna då hon berättade att hon kommit in en franskakurs

4. Blev såhär glada. 

5. Gick ner på stan och köpte diverse saker till resan

6. Gick tillbaka till Johanna för att dricka kaffe. Efter ett tag ramlade Anna och Linus in

7. Handlade mat för att kunna laga Lotta Lundgrens recept, pestofrikadeller i tomatsås


8. Hjälptes åt att laga maten



9. Åt upp på en kvart och pratade sedan i några timmar

10. Åkte hem, packade nästan klart inför resan och känner mig i nuläget, inte alls konstigt nog, väldigt NÖJD

Puss
Frida