söndagsutkast.

situation ett.

Jag sitter i soffan med min familj som här och nu består av en mamma, en bror och en hund. Jag har varit extra snälll mot mig själv och tagit med mig mitt stora vita duntäcke ner i soffan och hittat en inspelad Simon and Garfunkel-dokumentär på hårdisken. Mamma har ingen röst, vilket kan vara skönt en söndag när det är ganska stökigt hemma. Olle har på sig gråa strumpor, pappas gråa mjukisbyxor och en grå collegetröja med Thug Life tryckt med guldiga bokstäver på bröstet. Han dricker sitt kaffe långsamt och har en halväten macka framför sig på en bricka. Den halvätna mackan är under total övervakning av min hund Gina. Jag, bakiskänslig och trött, vill gråta över hur bra Simon and Garfunkel är (som om jag insett det igen) och tjatar om att jag saknar att lyssna på dom. Olle fokuserar på dokumentären. Mamma sitter tyst och nickar till det jag säger. Mackan äts upp och Gina somnar direkt efter som om att den tagit all hennes energi.

situation två.

Jag, Olle och Inga har tagit oss till Lugnviks sporthall för att spela badminton. Olle spelade badminton när han var yngre, ni vet så länge som man fick leka lekar som uppvärmning / ha tävling på slutet av träningen. Inga spelade några månader under gymnasiet. Jag har spelat från att jag var tio till sexton ungefär, vilket bör synas. Men det gör det inte. På vår bana rör sig badmintonbollen hälften så snabbt i förhållande till resten av bollarna inne i hallen och den befinner sig nog mer tid på golvet än i luften. Men vi skrattar mycket. Åt hur jag alltid försöker hoppa och missar, istället för att ta ett kliv bakåt. Åt att Inga alltid reagerar en sekund för sent för att sedan ta två elefantkliv framåt helt i onödan. Jag blir nog aldrig speciellt trött. Kroppen orkar aldrig ta ut sig. Men vi hade nog roligast av alla där inne trots att det kände som att alla skratt och rörelser gick i slow motion.

situation tre.

Jag och Inga har just kollat på ett avsnitt av Bron. Jag har är en ganska rastlöst själ har jag märkt. Har svårt att sätta mig och kolla på något som varar längre än fem minuter. Men det här är bra och jag vill veta allt. En timme senare zappar vi runt bland dokusåpor och repriser. Tillslut landar jag i min säng. Som en klubbad säl. Som en björn som lagt sig i ide. Som en bakis-känslig 19-åring som har haft en bra dag men som tycker att det är så in i helvetes skönt att den är över.

Frida