Idag var första gången jag grät över det här. Känslorna tog över hand och tårar trängde sig ut via tårkanalerna, vällde ut för att sedan långsamt rinna längs mina kinder. Jag torkade snabbt bort dem, men de sekunderna var ändå en befrielse. Att faktiskt få känna, att få vara rädd.
Utan att någon fäste så stor vikt vid det. Utan att någon la sin arm runt min kropp, försökte trösta. Jag vill inte det. Jag vill bara få känna.
Varför är människor så rädda för att se andra människor gråta? Varför gör det folk så obekväma?
/c
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar