clara & frida

TIDEN.

den bara går.

Fick träffa Carro igen. Kändes som om det var två veckor sen vi satt på Tings och drack kaffe. Egentligen var det i oktober och allt har förändrats sen dess. Men ändå. Tiden, tiden. Det var underbart att återigen få sitta i hennes kök och äta kvällsfika med henne och Sussi, mamman alltså. Ännu mer underbart att få tränga sig ned i en nittiosäng och bara prata om allt det där som händer i varandras liv som vi inte har haft en aning om.

Men mitt uppe i allt det här känns det inte som att det finns något stopp, inget slut att förlita sig på. Jag borde veta bättre.

Detta magont, denna ständiga känsla av att alltid ligga bakom, ligga efter, att aldrig få slappna av. Fan vad det tär.

Jag pladdrar. Kan inte fokusera på en grej. Tänker en och säger något annat.

/Clara