Den här bilden får representera det jag känt för mina vänner denna helg. Har suttit gråtfärdig med ett hjärta på bristningsgränsen och tagit tag i Adams arm på en förfest, aldrig velat släppa honom med blicken. Han var ju hemma han kom ju hem och lyckan i det. Har sprungit ikapp en saknad själ på stan som också kommit oanmäld till Östersund över helgen. Bara stått framför honom och absolut inte kunnat säga någonting vettigt överhuvudtaget bara för att jag var så glad över att se honom.
Har stått inne på en toalett och ännu en gång konstaterat att det är omöjligt att ens försöka dölja hur jävla bra vänner vi är. Det går ju inte för våra känslor smittar ju av sig på den andre och det är ju vi mot allt.
Så summering. Mitt lilla hjärta har varit fullt av varma snälla kärlekstankar om mina fina vänner denna helg. Och jag har hållit hårt i dem och aldrig velat släppa taget.
Snälla ni, försvinn inte.
/Clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar