Vilket himla hemlighetsmakeri som pågick i gamla inlägg. Jag vet inte vad jag var rädd för. Om det ens hade med rädsla att göra. Ville jag inte låta er komma så nära? Eller kände jag att jag inte hade rätt att utelämna honom så? För tekniskt sätt var vi ju bara vänner. Men aldrig någonsin att han har behandlat mig så. (Bara mer eller mindre).
Han ringer mig och ber mig komma till festen där han är. Det är fredag och klockan är tolv. Jag sitter på en bar tillsammans med några andra, men han säger att han saknar mig. Han beskriver hur jag ska ta mig dit, och till slut sitter jag där i en taxi. Fastän jag tvekat, fastän han är långt från där jag var. Men han lovar att ringa var tjugonde minut och jag ger upp med att kämpa emot.
Taxichauffören vet inte vilket husnummer som är vilket men jag betalar och hoppar ut. Jag går till det hus där musiken spelas högt och människor försvinner in och ut. Samlar mod till mig, trycker upp dörren och går in. Huset är fullt av människor, alla okända förutom en. Hans kompis kramar mig hårt. Han har en sombrero på huvudet och trycker en öl i min hand. Vi skrattar och jag är så glad för att han är där, för att han ännu en gång tar hand om mig när jag är en främling för alla andra, dessutom en mycket yngre sådan.
Han sitter där ute. När jag går dit för att säga hej ler han stort och drar mig nära. Han kysser mig framför dem. De ser förvånade ut. Jag ser så ung ut jämfört med honom. Men han verkar inte bry sig om det, istället håller han min hand. Sen sitter de i ring och spelar gitarr och jag hittar andra vänner. Vi rockar rockring bakom huset och någon kille står på händerna. Jag har ingen aning om vad de heter men vi har roligt tillsammans och snor öl ur stora kylboxar.
Han vill gå hem med mig, utan de andra. Så vi går arm i arm längs mörka gator. På vägen möts vi av en blomsteraffär som fortfarande är öppen fastän klockan är tre. Vi pekar noggrant ut de blommor vi helst vill ha, de skiljer sig såklart markant från varandras. Vi fortsätter att snubbla fram och han sjunger högt tills vi kommer hem. Där lägger vi oss på rygg på hans skitiga köksgolv. Vi låtsas att taket är himmelen och så hånglar vi.
Och det är värt det. Alltid värt det.
/clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar