Jag börjar bli lite less på det här med att mina närmaste vänner ska flytta till andra sidan jorden eller havet. Less på det där med tidsskillnad, skype och att sakna. Imorgon kommer Olle hem, vilket känns underbart roligt. Men det innebär inte att vi blir tre barn i familjen här hemma. Det betyder att Hannah ska flytta hem.
Redan efter någon vecka efter att hon flyttat in förra sommaren så visste hon mer än många andra här hemma och så har det fortsatt. Kanske inte att vi har berättat allt för varandra på en gång, men tillslut står vi där och flätar håret, diskar, tittar på film, är på förfest eller visar nya kläder, och berättar allt som hänt och känts. Ibland brukar hon komma förbi till mitt rum för att be mig skruva upp musiken så att hon också hör och jag brukar ofta lägga mig bredvid henne i sängen för att småpratat eller så har jag krypit upp i någon form av forstersällningen då alla problem har känts som världens största.
Det finns så mycket vi planerat att göra i sommar när jag inte längre har skola men det finns ingen tid till det kvar. Men om jag ska nu ska sluta fokusera på det som känns jobbigt så har jag ju en syster nu. Som jag kan hälsa på och jag vet att hon vill komma tillbaka till Sverige redan näsa sommar. Det här var bara för ett år och det visste vi hela tiden. Men vi visst aldrig hur bra det skulle bli.
Och så idag hittade jag två teckningar hon gjorde på skolan och ställde ut en dag på Folkets hus. Jag hann aldrig se utställningen men hon berättade redan innan hon började med dom att hon funderade på att göra någonting med Simon and Garfunkel eftersom att vi alltid spelar det här hemma. Och det är något väldigt fint med det tycker jag för det bland det första vi insåg att vi hade gemensamt var deras musik och när jag skjutsade henne till tågstationen i juli så hade jag pausat Cecilia på bandspelaren i bilen så att jag skulle kunna spela upp den en sista gång när hon satt bredvid eftersom att det var hennes favoritlåt.
/Frida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar