Tyckte att Clara summerade min fredag och lördag bra, en himla fördel med att dela blogg. Inga kom hem från Afrika i onsdags så det var så braaa och kul att få träffa henne igen. Sen var det mysigt att ligga i Claras säng och kolla på rum från IKEA och drömma lite om hur ens första lägenhet skulle kunna se ut. Samt somna till på hennes axel lite då och då.
Och idag är det som sagt två favorites födelsedag! Känns som att jag känt båda hela livet men riktigt så är det inte. I femman gick fotbollstokigafrida i paralellklassen och jag minns hur glad jag blev första gången mitt namn var med på hennes press på z:a. (Tänk att det var så viktigt). Jag vet inte om jag har sagt det till henne men när vi skulle skriva en lapp om vilka vi önskade skulle gå i samma klass som en själv i sexan så var hon en av kanske fem som jag skrev. Jag kände henne knappt men jag ville så gärna tro att vi skulle kunna bli ganska bra vänner någon gång. Och det blev vi tillslut. Troligtvis tusen gånger bättre än vad vi kunnat gissat då. Jag har svårt att jämföra mig och Frida med andra. Frida är en sån som tar med sig OBOY-pulver när hon ska komma över på kvällsfika, ifall att det inte finns här hemma. Hon är öppen och ärlig och galen på ett helt annat sätt än mig, och det är en av sakerna jag älskar med henne. Sen så finns det ingen som har ringt mig så många gånger när jag har varit ledsen, utan att jag har sagt något till henne. Som om att hon känner av precis när det ska hända.
Anna kom från Hammarstand till Östersund när vi skulle börja sexan. Hon kom precis till Leva Livet-dagarna och det känns som att jag aldrig kommer att glömma när hon kom till parkeringen utanför Parkskolan tillsammans med sin mamma. Hon hade en röd Marwin-tröja och ljusa jeans. Och blont hår och fräknar såklart. Det var min mamma som visade henne runt på Lugnviksskolan när hon först kom till stan. Hemma fick jag höra att 'Den där Anna skulle du nog tycka om. Hon är lite av en pojkflicka, precis som du'. Och exakt så var det. Sen har vi sakta övergått till tjejer tillsammans, som vi brukar uttrycka det. Om både hon och jag är på bra humör så har vi oerhört roligt tillsammans. Det behöver inte vara mer märkvärdiga skämt än att hon härmar vår religionslärare på rösten, kutar lite på ryggen och drar upp axlarna eller att vi spelar in en film som får oss att skratta så att vi båda gråter. Samtidigt så skulle vi kunna vara i hennes stuga en hel helg och nästan glömma bort att prata med varandra. Jag tror jag skrev i en gammal dagbok att jag skulle ha saknat Anna i mitt liv om hon aldrig hade flyttat till stan, och det håller jag nog fast vi än idag.
/Frida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar