Men mina ögon var så himla trötta igår. Trötta och rödgråtna. För när solen lyste som mest och snön hade slutat att falla, då började det sista avskedet som kommer ta en livstid att förstå. Vi tog upp en hel stolsrad längst bak, och grät för det ofattbara de ställts inför. Vi som alltid brukar vara nio var nu bara åtta, för du var närmast anhörig och satt längst fram. Jag ville bara att någon skulle säga att det blivit ett hemskt missförstånd, att det var någon annan som hade dött. Att din mamma fortfarande låg i en sjukhussäng men just blivit friskförklarad och var redo att åka hem. Men det var ingen som kom, och mardrömmen fortskred. Jag kan inte förstå att hon inte längre kommer baka bullar på söndagar eller ligga på baksidan och sola sommardagar i juli.
Jag hoppas att dina lungor fungerar bättre nu, någonstans där tid inte existerar. Så ses ni snart igen.
/c
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar