Jag tappade min tidsuppfattning när jag kom in i det här landet. Mörkret faller så tidigt och min kropp är alldeles förvirrad av de få soltimmarna. Jag vet inte längre när man ska göra vad och hur man förhåller sig till dessa dygn, men det gör inte så mycket ändå. Jag äter middag alldeles för tidigt och hinner med att titta på en film innan klockan slagit sex, och på så sätt blir kvällarna långa. Men jag som aldrig brukar bli trött somnar nu tungt i en soffa när alla andra stannar uppe. Blir så utmattad av det eviga mörkret samtidigt som jag trivs.
*
Om två och ett halvt dygn kommer den person som var början på livet för mig. Med henne föddes jag och växte och blev till någon. För hon hade tålamod med mig och väntade på mig och lät mig vara tyst. Och nu ska hon borra ihop sig som en katt på min axel i mitt rum istället för det rum med ljusblå väggar och högt i tak, som vi spenderat så många nätter tillsammans det här året. Och allt det hon hört så mycket om ska hon nu få uppleva själv och jag har saknat henne så himla mycket. Älskade, älskade vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar