clara & frida

Idag sprang jag 11 km. När jag kom i mål kunde jag knappt stå upp och sa om och om igen att det var det värsta jag gjort i hela mitt liv. Det känns ju som det. Jag hade för dåligt psyke för att peppa mig själv, men jag hade för bra psyke för att låta de tre jag sprang med springa ifrån mig. Så jag sprang. Trodde aldrig att det skulle ta slut. Speciellt inte på Valsundsbron när man bara ser himlen, som om det vore världens ände. Nu känner jag att jag aldrig någonsin ska springa en mil igen. Men det kan väl ändras. Känslan när det är över, man kan andas normalt och när det börjar spöregna, kan kanske göra att det är värt det ändå.

/Frida