Saknad fast inte på ett jobbigt sätt

Ibland kommer jag på att de faktiskt fortfarande finns och fortfarande andas och inte alls ligger i någon lång vintervila, som jag ibland föreställer mig. Men det är så konstigt att allting bara fortsätter precis som vanligt, fastän jag inte bott i det röda huset i Valla på fem månader, så konstigt att allas liv fortsätter som vanligt fastän mitt är helt annorlunda och nytt.
Men konstigast av allt är att man någonstans därinne har trott att någonting ska förändras, bara för att man själv har försvunnit därifrån.

Hjärtat kan gå sönder på bra sätt, som när hans mamma säger att hon saknar en och när man ser rummet man pussats i så många gånger och när man ser sin gamla bh ligga kvar på ett bord, då går hjärtat sönder utan att man är riktigt beredd men det gör inte ont på ett jobbigt sätt, det gör mig bara levande.

Nu ska jag sova,
/Clara